Attended a funeral.
A life, coming to an end.
A long life, lived.
Solemn feeling.
Filled with gratitude for living, for loving, for laughing, for learning.
Reminisce about loved ones who’ve gone before.
Tears fall, slowly, effortlessly.
Not sad tears. Loving tears. Heartfelt tears.
For lives, and choices.
The ones that serve. The ones that don’t.
How it all constitutes a life. A life lived.
Because they are, all of them, those lives.
Lived. One way or another.
And then… sooner or later, they come to an end.
Mine will too.
But not today. Not now.
Every day of life is a day of living.
Loving. Laughing. Learning.
If I choose to make it thus…
I choose to!
Livet, det blir mig kärare för vart år. Kärleken till allt levande. Och kärleken till de som inte är här längre och tacksamheten för att de funnits i mitt liv. Ja vi är här nu ❤
Så vackert beskrivet! Jag blir så berörd och läser dina ord om och om igen. Vackert! <3
Så fint du beskriver det! Kärleksfulla tårar är vackra. Tänk att vi kan känna så?! Mitt i sorgen är det fint att vara människa som känner och har någon att känna så för.